Barnafödande och dop

posted in: Information, Kuriosa, Nyheter | 0
Jordemor Katarina Bång
Lars Johan Nilsson Bång och hustrun Katarina Elisabet Eliasdotter. Katarina tjänstgjorde som jordemor på 1800-talet. Källa: Fotoarkivet

Innan det fanns barnmorskor tillkallades vid förslossningar en kunnig kvinna; jordemor, jordgumma eller  jusmor (ljusmor.) Det kunde vara en nybyggarkvinna eller annan som ansågs lämplig och förfaren. En jusmor skulle helst ha fött barn själv och medverkat vid förlossningar tidigare och hon måste även känna till alla de försiktighetsåtgärder och ritualer som hörde barnafödande till.

Det vatten som det nyfödda barnet första gången badades i, skulle man lägga ett glödande kol i innan det hälldes ut. Badvattnet fick inte heller slås ut direkt på marken utan skulle hällas genom ett hål i väggen nere vid golvet, det s k tromhôlä, där man brukade hälla ut skurvattnet, Ända tills barnet var döpt skulle man fortsätta hälla ut badvattnet på detta sätt. Inte heller efterbörden fick man hantera hur som helst. Den skulle grävas ner i gödselstacken så ingen fick tag i den, för då kunde olycka drabba modern.Den födande kvinnan fick ligga i sängen utan lakan. Istället lade man under henne ett trastäcke eller en renskinnsfäll. Ett barn skulle alltid tas emot med ett gammalt klädesplagg, så på sängen kunde även ligga ett par av makens byxor eller en skjorta.

 

När ett barn var fött skulle man av alla dem som kom på besök ta av mössan. Detta kallades mist mössa. Den som förlorat mössan på detta sätt fick återlösa den genom att betala en liten slant som barnet skulle få. Var barnet en gosse fick även kvinnorna ta som kom på besök ta av huvudklädena och återlösa dessa med en gåva. Det hölls även en liten fest vid barnafödslar, gärna så snart som möjligt, där husfolket bjöd gästerna på kaffe, våfflor och brännvin. Då brukade gästerna ibland ge barnet en liten gåva, t ex ett klädesplagg eller en slant.

Kinka. Bildkälla: Kjellström, Rolf (2015) Nybyggarliv i Vilhelmina. 5: Från vaggan till graven sid 17
Kinka. Bildkälla: Kjellström, Rolf (2015) Nybyggarliv i Vilhelmina. 5: Från vaggan till graven sid 17

Barnet avnavlades, badades och blev lindat med ett drygt meterlångt tygstycke. Även armarna lindades in. På detta sätt var barnet lindat de tre första månaderna, varefter det fick ha armarna fria. Barnet hölls lindat i åtta månader. Det fick ligga i en tulla (vagga) om dagarna tills det var årsgammalt, då kunde det sättas i en kinka (se bild) som hände från taket.

Barnet fick suga på bröstet i minst ett par år. Om det var det sista barnet man förväntades få fick det suga på bröstet tills det var 5-6 år. Mödrarna trodde att de inte kunde bli gravida igen så länge de ammade. Till tröst fick barnet bröstet – på den tiden gav man bröstet för mat och tröst närhelst barnet kinkade eller grät och hade inga fasta tider för måltider – eller en klut (tygtrasa.) I den kunde man lägga lite socker, uppblött bröd, gröt eller liknande. Det hände att den även doppades i brännvin om barnet var sjukt eller extra otröstligt. Hade modern för lite mjölk eller barnet skulle avvänjas fick det komjölk ur en napp gjord av ett nöthorn.

Ett odöpt barn betraktades som oheligt, det kunde inte komma till himlen och led även risk för att tas av underjordiska väsen, vittra, och bli bortbytta. Barnets skulle döpas så snart som möjligt, särskilt om det var sjukt eller riskerade att dö, men i väglöst land var det oftast under större kyrkhelger det fanns tillfälle till dop. Då skulle tre-sex faddrar utses som skulle följa föräldrar, barn och gudföräldrar, storgomor och storgofar, fram till prästen. Alla faddrar trakterades med mat och brännvin och förväntades ge barnet en gåva. Det kunde t ex vara pengar, kläder eller husdjur. Om det fanns samer bland faddrarna gav de ofta bort en ren, faddarren, som sköttes av givaren tills den förökat sig till sex renar. Då slaktades de. Gudföräldrarna var en viktig del av barnets liv och fortsatte ofta ge barnet gåvor då och då.