Förklädet hos Kajsa-Greta som ledde till en sockendräkt

posted in: Arrangemang | 0

artikel av Laila Eliasson ur Tjocka släkten 2013:4


I ett häfte från 1976 har Irma Essegård berättat om hur Vilhelminadräkten kom till i början av 1940-talet. Det hela började med att hennes make, Elis Essegård, hade blivit vald till ordförande i den nybildade hembygdsföreningen och arbetade hårt för att få till stånd en sockenutställning. Tanken var att den skulle visas i Volgsjö skola under sommaren 1942 under titeln ”Forntid/Nutid/Framtid”. I egenskap av överlärare kom många av hans tjänsteresor till skolorna nu att tjäna som camouflage för besök i olika gårdar i jakt på gamla föremål till utställningen. Det var hösten och vintern 1941-1942 och gengastider, vilket gjorde det dyrt att åka taxi. Man kan undra om inte många bybor funderade varför överläraren alltid for runt med en släpkärra efter taxin den vintern. Irma följde med på dessa insamlarexpeditioner så ofta hon kunde.

En dag kom de till Granliden. Hos fru Kajsa-Greta Grönlund (född Olsdotter) bad Irma att få se några gamla vävnader men Kajsa Greta sa att allt sådant gammalt återanvänts till mattrasor. När Irma gick in i den gamla bagarstugan på gården fick hon plötsligt se en blå tygbit sticka fram vid sidan av en fönsterkarm. Med hjälp av en kniv lyckades hon peta fram tyget, som visade sig vara ett gammalt förkläde som man tätat fönstret med. I och med den hårda behandlingen som isoleringsmaterial liknade förklädet mest i denna stund ”en tova av tyg, torra rester av mossa, lera och kodynga”. Kajsa Greta skrattade gott då Irma kom in i köket och bad att få ta med sig det smutsiga och slitna förklädet. När sockenutställningen så småningom blev klar hängde det tvättade förklädet där och ”lyste med sina klara färger i rött, blått, svart och vitt”. – – –

I en annan gård hittade Irma två sidenmössor (bindmössor) i sågspånet uppe på vinden, en svart och en vinröd. De här fynden, och förklädet hos Kajsa Greta, gjorde att Irma började fundera ifall det inte funnits en sockendräkt i Vilhelmina i gamla tider. Hon fick idén att försöka rekonstruera en sådan och tog kontakt med landsantikvarien Hans Beskow i Umeå. Han gav förslaget att Irma skulle intervjua gamla personer ute i bygden om dräktskicket förr, vilket hon också gjorde. Det blev väldigt arbetsamt men samtidigt många givande besök och samtal.

Ibland kan jag undra varför Vilhelminadräkten nu fick de färger den nu har, för där är inte mycket som stämmer överens med det gamla förklädet från Granliden eller de färger som nämndes i samband med intervjuerna Irma gjorde. Exempelvis ska många enstämmigt ha berättat att en ogift kvinna i gamla tider bar en kjol med vertikala ränder i rött, gult, svart och vitt över vilken man hade ett vitt förkläde. Blusen ska ha varit vit och livstycket klarrött med svarta kanter (ett sådant finns även i museets samlingar, vilket hittades i Vilhelmina kyrkstad i samband med restaureringarna på 1960 talet). Mössan en ogift kvinna bar var av blått siden. En gift kvinna däremot hade en enfärgad kjol i blått tyg över vilken man bar ett tvärrandigt förkläde i rött, blått, svart och vitt. Livstycket var djuprött med svarta kanter och mössan tillverkad av vinrött siden.

Hur som helst blev det en lång väg för Irma att vandra för att få till stånd en hembygdsdräkt. Otaliga blev kontakterna med Hans Beskow, folkdräktsnämnden vid Nordiska museet och Hilda Andersson vid Västerbottens Hemslöjd. Till slut blev ändå dräkten klar. Så här skrev Irma i sin dagbok sommaren 1944: ”Torsdag den 20 juli. I morse började de egentliga Hembygdsdagarna. Då kom Vilhelminas pånyttfödda sockendräkt från Hemslöjden i Umeå. Jag blev så glad så jag kunde flyga. Den var verkligen vacker i sina dämpade färger, som lystes upp av det granna förklät i rött och grönt. Jag ringde ögonblickligen upp min vän Greta Larsson, som kom som ett skott för att hämta sin dräkt. Jag mötte henne i dörren skrudad i min. När Esse kom hem, stod vi där i all vår stass. Han blev riktigt rörd. Anna-Greta tyckte dräkten var vacker, fast hon nog tyckte kjolen var lite murrig”.

Irma berättar vidare att dräkten kom att invigas på Hembygdssöndagen det året med ett tal av Hans Beskow från predikstolen i kyrkan. Den helgen var det fem damer som bar dräkten. Några år senare kom många fler att bära den. Så här slutar Irma sin redogörelse: ”Min innerliga önskan är, att vi alla som är lyckliga att äga en dräkt, och alla de som nu och framledes kommer att skaffa sig den, låter den komma bättre till heders än hitintills – att det inte plockas fram bara för Hembygdsdagarna en gång om året. I sin sockendräkt är man alltid rätt klädd vid rätt tillfälle. Hedra hembygden genom att använda sockendräkten när helst tillfälle bjuds, är ett motto vi alla sockendräktägare borde anamma”.

Tyvärr lever Vilhelminadräkten en ganska undanskymd tillvaro idag på grund av att det endast finns några få kvar som kan och har tid att väva tyg till dräkten. I ett av museets förråd finns emellertid lite material kvar från gamla hemslöjden i Vilhelmina, bland annat en rulle med förklädestyg och tyg till livstycket, så är du i behov av sådant kan du kontakta mig. Kjoltyget är däremot helt slut.” Källa: Tjocka släkten 2013:4