Rotehjon och fattighjon: det kunde vara svårt att åldras förr i tiden

posted in: Information | 0

Förr kunde en äldre generation bo kvar på ett hemman i en förmånsstuga när en yngre generation tagit över, med sk undantagskontrakt. Nytta kunde man göra genom att laga redskap, hålla liv i elden, passa barnen och liknande. Samer som inte längre klarade av nomadlivet övergick till ett slags nybyggarliv och statiskt boende, eller hystes in hos en nybyggarfamilj. Värre var det för dem som inte ägt någon jord eller saknade släktingar och inte kunde försörja sig själva längre. Då var tiggeri eller bidrag ur den allmänna fattigkassan nödvändigt. Var personen i fråga för skröplig för att gå tiggarrundor kunde de sättas på rote.

Rotehjonskorg.
Källa: Vilhelmina hembygdsmuseums föremålsarkiv.

Ett rotehjon fick gå från gård till gård under året och få husrum och/eller mat. Antalet rotedagar, alltså dagar rotehjonet skulle stanna på var gård, bestämdes utifrån hemmanets storlek. När de inte längre orkade gå mellan gårdarna fick rotehjonen bäddas ner i sk rotehjonskorg som sedan bars eller fraktades mellan gårdarna. (en sådan korg finns att se vid hembygdsmuseet i Vilhelmina). När de inte längre kunde ”hålla tätt” fick de flytta ut med sin rotehjonskorg till fähus eller annat uthus, och det var inte alls säkert att någon tog ansvar för att hjälpa dem med hygien eller kläder.

Rotesystemet ersattes så småningom av ett fattighjonssystem, som innebar att de vårdbehövande auktionerades ut på livstid vid offentlig auktion till den som erbjöd sig ta hand om dem för lägsta ersättning. En förnedrande och ibland uppslitande förrättning. Att vara fattig och sakna släktingar var nog inte så roligt förr. Både rotegång och auktionering av äldre förbjöds tack och lov 1918.

Här kan du läsa mer om hur äldre hade det förr >>>