Kolmilor och tjärdalar

Kolmila täckt
Kolmila. Källa: Vilhelmina Fotoarkiv

Idag använder vi oftast bara träkol när vi ska grilla, men förr användes det t ex vid hemsmide, järnbruk, för att värma hus och vid drift av gengasbilar.

Att göra en kolmila krävde mycket arbete. Kolveden höggs på våren, torkade under sommaren för att kolas under hösten och förvintern. Platsen för milan valdes med omsorg, där måste vara tät och torr mark. På kolbotten lades syllar av kolved och ovanpå dessa smala kolvedsklampar. Detta gjorde man för att få jämnt drag och kolning ända ner till milans botten.

I resmilan staplades kolveden stående runt en centralstock, kallad bordstake, vilken stöttades av tre bordstakben. I centrum av milan lämnades en öppning ner till botten, den s k tändtrumman, vilken vid tändning av milan fylldes med ved. Vid bordstaken fästes till sist en riktstång mot vilken all ved riktades in. Detta gjordes för att få en centrerad tyngdpunkt. Slarvade man med detta kunde milan vridas omkull och rasa. Veden i milan restes så kompakt som möjligt, med toppänden uppåt, för att få milans sidor att luta inåt.

När milan var färdigrest täcktes den med ett tjockt lager granris och ett 25 cm tjockt lager jord. När denna jord använts flera gånger blev den svart av kolpartiklar och kallades då stybb. Stybben hölls kvar med hjälp av block gjorda av trä med en iborrad slana stödd mot marken. Två eller tre rader på olika höjd behövdes.

Milans konstruktion tjänade till att kola veden genom att låta den brinna under begränsad lufttillförsel. Gick det på tok kunde en frät uppstå, d v s en kolningszon började brinna kraftigare så att ett hålrum bildades. Öppnade sig hålrummet uppåt kunde hela milan brinna upp. Om en kolare råkade trampa ned i en frät kunde han brinna upp, så därför fick han med milspett och klubba försöka hitta begynnande frät för att kunna fylla dem med ved och täta stybben. Kolaren var också tvungen att vakta på ifall milgasen antändes, för då blev det explosion och milan ”slog”. Då kastades all stybb av och kolaren var tvungen att snabbt skotta tillbaka stybben så inte milan brann upp.

Tjära användes som impregnering av träprodukter och tågvirke, och den tillverkades genom att göra en tjärdal. Det var en trattformig grop grävd i en jordsluttning. Mot gropen byggdes en lutande träbotten och i gropen gjordes en mila där man brände kådrik ved, oftast tall (gärna stubbar.) Milan täcktes med vitmossa med rötterna vända nedåt. Överst packades 5 cm pinnmo för att röken inte skulle tränga ut. Man tände i överkanten och med hjälp av en bälg hölls milan igång. Tjärdalen låg alltid i en sluttning så att tjäran kunde rinna och det gjorde den genom en ränna längst ner. Där samlades tjäran i byttor eller strutar av granbark.

Tjära kunde även användas i medicinskt syfte. Vid lungsot intogs tjockt tjärvatten i form av dryck och vid bensår blandades en del råtjära med en del sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor, en kula intogs per dag. Tjära är fortfarande en ingrediens i vissa hudsalvor.
Källa: Wikipedia