Kraftkarlen Stor-Herbert

Stor-Herbert. Källa: Vilhelmina Fotoarkiv

1874 föddes i Saxnäs Herbert Leonard Abrahamsson, av sockenfolk kallad Stor-Herbert. Herbert var ovanligt reslig och grovt byggd med muskler som ”bulade sig” på kroppen och hans stämma var en kraftigt brummande basröst. Det sades att han var en godlynt och snäll man men att det kunde glimta till något mörkt i blicken om han blev arg.

När nybyggarna under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet bröt mark i Kultsjödalen var förbindelserna med yttervärlden minimala. 1861 inrättades en postanstalt i Vilhelmina och 1896 den första lantbrevbärarlinjen mellan Vilhelmina och Strömnäs.

År 1911 anställdes Herbert som lantbrevbärare i Vilhelminafjällen.

Så här lär han själv ha berättat om sitt arbete:

“Att sommartid frakta posten de tio milen från Strömnäs till Klimpfjäll var minsann ingen sinekur. Fem och en halv mil rodd på sjöarna Malgomaj och Kultsjön. När det var rykande storm och motvind, så att båten knappast skred fram för varje årtag då kändes det i både armar och rygg innan man var framme. Att traska fyra och en halv mil efter en eländig gångstig med postsäcken vägande både sextio och sjuttio kilo på ryggen fullbordade slitet. Vintertid, då jag fick köra med hästen, gick det bra. Höst och vår, då isarna varken bar eller brast, var en svår tid. Många gånger sparkade jag med sparkstöttingen på vårisarna, som var så svaga, att det gick hål genom isen varje gång jag sparkade ifrån med foten. Vid sådana tillfällen tordes jag inte stanna upp utan höll högsta fart, för att jag icke skulle åka igenom.

– – – Och icke nog med att jag bar posten, de fordrade också, att jag skulle bära allt annat också. Jag fick bära båtmotorer, kokspisar och höknippen, som var skrymmande och svåra att bära för balansens skull. En gång måste jag bära en likkista med lik i, vilket luktade så ingen kunde gå i mitt sällskap. Det var nog den värsta börda jag burit. Sjuka människor, bl a jägmästar Svedmark i Vilhelmina, som brutit ett ben, bar jag mellan Kultsjöluspen och Stalon i min stora mes. Men de var lätta att bära, de låg så nära ryggen. Tyngsta bördan jag bar, var en båtmotor, som inte gick ta sönder. Den vägde 150 kilo.” 

Det berättas att han en gång bar en järnspis på ryggen hela vägen. Han byggde även en special-mes med stigbyglar för att kunna frakta sjuka människor ner från fjället, och det var på detta sätt han en gång fraktade jägmästare Svedmark.

Stor-Herbert gifte sig 1904 med Lina Andersdotter och flyttade så småningom ner till Kultsjöluspen där han byggde ny gård och bröt åkrar. En kraftkarl var han ända till slutet, då kräftan lade honom i graven.

Källa: Pettersson, O. P (1999) Nybyggares dagliga leverne samt Kult- projektet: Kulturlandskapet som resurs för lokal utveckling: slutrapport (2009)