Kyrkokvasten: en doftande beskyddare

KyrkokvastFörr i tiden var det vanligt att kvinnor hade med sig en s.k. kyrkokvast till kyrkan, en liten bukett med 2-9 doftande växter. Kvinnorna plockade vad som fanns runt stugknuten, längs med vägen eller vid kyrkan. Gemensamt för växterna var just doften.

 

Varför plockade de då med sig denna lilla bukett? Ingen vet säkert, men det är troligt att odörerna från många människor, som vandrat eller rest långväga i sina söndagskläder för att sedan tränga ihop sig i kyrkan, var ganska kraftiga och att man med buketterna ville betvinga dessa. Under den vanligtvis långa predikan kunde kvinnorna plocka med buketterna, gömma sig bakom dem när de viskade med bänkgrannen eller smygtittade på andra. Kanske doften även förhindrade att man somnade och blev utsatt för ”kyrkstöten” som gick runt med en lång stav och petade till dem som somnat under predikan.

Vad var det då för växter man plockade till sin lilla kyrkokvast?

De vanligaste växterna var balsamblad, citronmeliss, isop, lavendel, malört, mynta, renfana, salvia och åbrodd och deras stjälkar bands ihop med ett litet linnetyg och lades ovanpå psalmboken.

Balsamblad kunde man använda som krydda i både mat och öl eller lägga i klädskåp och kistor. Isop har en frän doft som säkerligen höll kvinnorna vakna. Den står även för botgöring och ödmjukhet. Lavendel har i alla tider använts i tvättvatten och insydda i kläderna för att hålla loppor och löss borta och för sin ljuva dofts skull. Malörten användes både som brännvinskrydda och läkeväxt. Mynta både smakar och doftar uppfriskande och är en sedan länge välkänd och uppiggande läkeört. Renfanan ansågs kunna skydda mot häxeri och trolldom och ge evigt liv. Salvia är en gammal krydd- och läkeört som både sades vara ett afrodisiakum och öka fruktbarheten hos kvinnor. Åbrodd användes som brännvinskrydda och till växtfärgning, men den ansågs även hålla onda makter borta och användes t o m vid djävulsutdrivning. Den skulle skydda kvinnan på vägen till kyrkan.

Källa: ortasallskapet.se