Mesekokning

Av den vassla som blev kvar i ostgrytan sedan man gjort ost kunde man göra mesost. När vasslan kokat ett tag bildades på ytan en vit, finkornig massa. Denna skummades av, fick svalna och kunde ätas som maträtt tillsammans med mjölk. Den vassla som fanns kvar i grytan fick koka ytterligare under omrörning tills så mycket vatten kokat av att den blivit tjockare och mer vällinglik. Detta kallades för blötmissun och kunde sparas och användas till brödbak eller fortsätta kokas till mesost. Ju längre man kokade desto tjockare blev massan och desto noggrannare fick man röra så att det inte kokade fast eller brändes vid. Sammanlagt kunde mesekoket ta uppemot 6 timmar, och ofta var det barn som fick detta arbete på sin lott. Det var en enahanda och ganska tung syssla att röra och röra utan uppehåll så inte mesen brändes vid.

När mesen kokat klart lyftes grytan från elden, och nu fick man absolut inte röra i den för då blev den sandig. Mesen slevades upp på en träskiva och formades till små rektanglar som sedan fick torka. Man skivade den sedan på gröten, brödet eller åt den som den var. Om mjölken var slut kunde man röra ut lite mese i vatten och ha till gröten. Man kunde även riva ner mese i kärnfil som sedan vispades tills det blev en mjuk, brun massa – mesefil – att bre på smörgås. Detta liknar till viss del det messmör vi idag kan köpa på matvaruaffären. En modern variant av mesefilen kan vara att köpa hård mesost som sedan rivs ner i vispad grädde och smaksätts med lite strösocker – gudomligt gott på tunnbrödet till jul.

Källa: Mat i Västerbotten (1982) utgiven av Västerbottens museum och Två förläggare bokförlag