Utifrån de förordningar som skrevs på 1600- och 1700-talet närde staten förhoppningar om att nybyggarna skulle kunna upparbeta bärkraftiga jordbruk. Med facit i hand kan man nog konstatera att det egentligen inte var odlingarna som höll de tidiga kolonisatörerna vid liv utan framför allt boskapsskötseln, jakten och fisket. För en nybyggare var det väldigt viktigt att ha nära till bra fiskevatten och slåttermarker. Fodret till kreaturen utgjordes ofta av gräs som man slog ute på myrar eller längs bäckar och åar.

Trots de begränsade förutsättningarna för ett lyckat jordbruk i Norrlands inland är det anmärkningsvärt hur mycket jord som nybyggarna trots allt uppodlade för spannmål och potatis, särskilt med tanke på de enkla redskap de hade att tillgå. Med stor envishet och ett outsägligt slit odlade de upp små kornåkrar och potatisbackar. Det är därför kanske inte så underligt att nybyggarnas pionjäranda och livsgärningar gärna idealiserats i både litteratur och i de muntliga berättelserna.

Header4